Vi är våra relationer

Som barn är vi alla helt beroende av de vuxna människor som omger oss. Vanligtvis handlar det om våra föräldrar och efter tidig barnaålder handlar det också om andra vuxna som ser och möter oss. De barn som av sina föräldrar inte blir sedda och mötta för de de är, måste anpassa sig till föräldern på bekostnad av det egna självet. Dessa barn blir otrygga i sig själva och lever inte ett eget liv utan har identifierat sig med föräldrarnas syn på barnet/sig själva, som icke önskad, något som är i vägen. Här uppstår det inre krig som varar resten av livet då kriget, den inre fantasin, handlar om att lyda föräldern snarare än att se till egna behov. I något fall ser en lärare/släkting i barnets närhet kriget och erbjuder en ny, trygg anknytning. Ju yngre barn desto större sannolikhet att barnet kan ta emot hjälpen. Ju äldre desto mer har försvar etablerats som gör att frigörelsesträvanden hos individen bemöts av det falska anpassade självet med självbestraffande försvar. Det är förbjudet att vara sig själv, den oönskade behövande/självständiga. Här krävs en långvarig psykoterapi, om individen kan tillåta sig att fråga efter hjälp.

I dessa pandemitider är många barn helt hänvisade till sina övergivande föräldrar. Det är så viktigt för många barn att få gå till dagis och skola, för att bli sedda och mötta. Nedstängning av samhället är mardrömmen, samma mardröm som att koppla loss och stänga ner sig själv som i otrygg och eller desorganiserad anknytning. Pandemi är en utmaning för hur samhället/vi här och nu samt för lång tid framåt skall kunna hitta och möta alla dessa förlorade själar.